PSYCHOCANDY

Försiktigt pudrade hon florsocker över kakans tunna, mörka skal och det flög sockerdamm i hela köket. Hennes förkläde, kinder och hår blev sockriga, köksklockan visade halv ett och dammigt, guldaktigt middagsljus böljade in genom alla fönster. En svag vind slank in och alla hennes randiga gardiner fladdrade.

Hon hade glömt bort tiden och råkat lämna kakan i ugnen lite för länge. Förhoppningsvis skulle det inte göra något, men den hade inte dallrat som den skulle när hon tog den ur ugnen.

Trots hennes varsamhet blev det för mycket florsocker. Hon böjde sig ner och blåste bort lite, och blev genast insvept i en tunn, pudrig dimma som smakade sött när hon slickade bort den från läpparna. Hela bordet blev vitt, men det var ingen fara, hon tyckte om att stöka ner.

”Jag städar upp det sen,” mumlade hon och gick bort till spisen för att hämta glasyren, som hon för en gångs skull hade lyckats få mörk och tjock och kletig, precis som den skulle vara. Med viss svårighet klippte hon ett pyttelitet hål i en plastpåse, knep igen det med fingrarna och hällde över glasyren från kastrullen ner i påsen. För att lyckas var hon tvungen att hålla påsen öppen med tänderna. Egentligen skulle hon behöva hjälp, men iddes inte be om det. Det tog lång tid och hon spillde en del, men lyckades till slut få ner det mesta av glasyren i plastpåsen. Sen kom hon på att hon borde hällt över glasyren först och sen klippt hål. Aldrig lärde hon sig.

Att spritsa glasyr på kakan var det hon gillade bäst, förutom att slicka skålen. Hon gjorde snirkliga mönster, ritade små stjärnor och skrev alla japanska tecken hon kunde. Hon kunde inte så många, men hon kände sig duktig ändå. Det blev fint med den mörka glasyren mot det ljusa florsockret.

”Det blev väl fint?” sa hon och tittade mot andra sidan bordet.

Hon fick inget svar, men hon visste att de höll med henne båda två. Hon log för sig själv när hon hämtade tre assietter ur ett av köksskåpen och sjöng tyst en fransk sång medan hon skar upp tre bitar kaka. Kanterna hade blivit lite hårda, men annars var den perfekt. Ingen tyckte det var konstigt att hon sjöng. Hur skulle de kunna tycka det, när allt kom omkring?

Hon ställde ner assietterna med kaka på bordet.

”Här får ni,” sa hon. ”För att jag tycker om er så mycket.”

Sen satte hon sig vid det sockriga, kletiga bordet och tryckte ner teskeden i sin kaka. Ytan var tunn, tunn, tunn och lagom hård. Insidan var kladdig och mäktig och exploderade av chokladsmak. Hon blev glad över att den var så god. Om hon tyckte den var god skulle de andra också tycka det. Hon kände sig tvungen att sjunga sista strofen i sången, dels för att hon var glad och dels för att hon inte kunde lämna en del av en sång osjungen.

Sen skrattade hon lågt, ignorerade tomheten som sakta fyllde henne när hon tänkte på vad orden betydde och uppmanade de andra att äta sina kakor, för hon hade verkligen lyckats den här gången.

Utanför hennes fönster gick ett gammalt par förbi. De brukade ta promenader mitt på dagen, när tanten orkade vill säga, hon gjorde inte alltid det, men idag var det så fint väder. De tittade in, förbi rosenbuskarna och den ensamma björken och in genom köksfönstret. Där såg de henne sitta ensam vid bordet. Köket var förfärligt stökigt och hon hade ställt fram två extra bitar kaka och verkade föra ett samtal med någon, fast ingen var där. Tanten skakade på huvudet.

”Stackars flicka,” sa hon. ”Någon borde ta med henne till något vettigt ställe, där hon kan få hjälp.”

Men hennes man skakade på huvudet han med.

”Hon är inte galen,” sa han. ”Bara ensam. Det vet du ju, hon var ju fullt normal när vi pratade med henne på kvarterskräftskivan. Hon tror inte att hon har sällskap på riktigt.”

Tanten var tyst en stund.

”Låtsas hon bara?” sa hon sen.

”Jag tror det,” sa farbrorn. ”För att inte bli så galen som alla säger, kanske.”

”Tänk att alltid vara sådär ensam.”

Farbrorn log. ”Hon klarar sig nog, ska du se.”

Hon hade ätit upp sin kaka och tittade på den tomma platsen på andra sidan bordet, där någon borde ha suttit. Illusionen hade brustit och vart hon än tittade var det bara tomt överallt. Hennes assiett var tom där kakan skulle varit. Platserna var tomma där någon skulle ha suttit och gjort henne sällskap. Diskbänken var tom där de skulle ha ställt sina tomma tallrikar när de hade ätit klart. Hennes hjärta var tomt där någon borde ha funnits. Plötsligt drabbades hon av ett raseri så våldsamt att hon nästan blev blind, tog upp sin assiett och slängde den i väggen. Den gick inte ens sönder, så hon tog upp resten av kakan och slängde iväg den också. Ingen var ändå där och kunde dela den med henne. Väggen blev alldeles mörkbrun. Hon tog upp de andra assietterna och kastade ut dem i farstun, sen började hon gråta. Hon drog upp knäna och lutade pannan mot dem, och hennes lår blev fläckiga av tårar. Hon tänkte på den franska sången.
”Finns det någon sanning som är ljuvare än hoppet?” viskade hon.

soft men långtråkigt idag. jag är fortfarande sjuk så jag vaknade klockan halv tio av att jag behövde kissa, då hade jag sovit i ungefär nio timmar men var fortfarande cptrött, som om jag hade vaknat mitt i natten. nästa gång jag vaknade var klockan 12:58. då gick jag upp och gjorde frukost och kollade på les choristes, jag hade glömt att den är så bra och att jean-baptiste maunier (pierre morhange) är så söt. man glömmer ju såklart inte att han är söt men man glömmer HUR otroligt söt han är. jag är en sån sucker för skolpojkar.

och jag tyckte det var bra att måns gick till final i melodifestivalen, inte för att han var bra utan för att det var så kul för honom och han blev så glad. jag blir lycklig när jag tänker på att jag har
a) träffat honom
b) kramat honom (det var ungefär det största YUMMY-ögonblicket i mitt liv)
c) hans autograf på min sko

varför får man aldrig se josh duhamel utan tröja i las vegas?

han och mike var med i en bögkalender och ÄNDÅ fick man inte se honom utan tröja, ofta man har tröja på sig när man fotas för en bögkalender.

det kanske går att googla?

alexis bledel är typ snyggast i världen och jag tänker inte ge upp innan jag har fått likadant hår som hon. porslinsvit hy är ju inte heller fel.
jag tänkte bara säga det.

soundtrack till idag måste väl ändå vara hoobastank's inside of you, som jag har haft på hjärnan KONSTANT ända sen i onsdags, när jag och tez satt i två timmar i estethuset och lyssnade när johan, johan, simon och max tränade in den.
simon var inte så fräsch efter det, ska jag tala om. men dom var väldigt duktiga.
jag ska hem till simon om några timmar eller så och göra gud vet vad. vi är sjukt dåliga på att planera våra dagar, konstigt nog, för simon har omedvetet tagit efter sin pappa och vill helst veta vad som ska hända och vid exakt vilken tidpunkt det ska hända. han är en skum men söt blandning av controlfreak och slob.

melodifestivalen igår var ju... inte så bra. visst visst, jimmy jansson är jättesöt men min kära storebror har helt rätt i sitt påpekande att alla hans låtar egentligen bara är samma låt som de har ändrat titel på.
ola salo är alltid samma lilla showapa och så jäkla underbar, fast tyvärr showar han ju så mycket att man glömmer av låten. i och för sig gjorde det inte så mycket just igår eftersom låten var så dålig.
jag gillade lärarinnan, vad hon nu hette, hon var häftig och låten var söt.


jag drömmer om ted och amanda varenda natt nu, jättesymboliska grejer med att vi går vilse i skogen och tappar bort varandra och såna saker, och vaknar flera gånger per natt av att jag börjar gråta på riktigt.
jag måste verkligen ringa amanda.

VARFÖR SVARAR ALDRIG LISEBERG?? GAAAAH JAG BLIR SÅ JÄVLA LACK

jessi stötte ihop med en gammal kompis igår som berättade att hon och en annan hade fått jobb på mcdonalds i nordstan. 50 fick komma på intervju men det var bara 3 som fick jobbet och dom var två av dom liksom.
erika är kallad till en andra intervju på liseberg. (jag hoppas du inte tar detta fel nu, ifall du läser det här, jag är jätteglad för din skull, men inte för min, liksom.)
jag undrar vad det är jag lyckas skriva i mina ansökningar som gör dem totalt ointresserade? vad ska man egentligen skriva för att de ska bli intresserade eller i alla fall bry sig om att svara?
det känns ganska kränkande att de skiter så fullständigt i att jag satt i typ fyrtio minuter och fyllde i deras jävla ansökan att de inte ens kan ta två minuter på sig att skriva "tack, men nej tack."

jag kanske bara inbillar mig att jag finns?

hej jag skriver adultslash i stället för skrivarkursen.

...water cascaded down his bare back, his hand was slick with it, there was water in his eyes, in his mouth, and he felt like his head was filled with it too; his thoughts were becoming more and more cloudy and blotchy.
Water bloody everywhere and it didn't bother him.
All it did was make his skin shine, his hair drip and his eyes close.
Draco let out a shuddering exhale and increased his pace.

Very unlike the Slytherin five shower stalls away, Harry wasn't the lingering kind of boy who wanted to savour the moment. He was a Gryffindor, he believed in getting things done and getting them done quickly, before he had time to change his mind. Therefore, the fingers closed around
- - - - - - -

JAG KOMMER INTE VIDARE EFTER DET HÄR.
jag kan liksom inte hur många inte-alltför-vulgära ord för "stånd" som helst. och så vet jag inte hur han ska bära sig åt heller. draco kändes så självklar men jag vetefan hur harry gör.
haha jag kommer säkert tycka det här är jättepinsamt i morgon, men om någon retar mig för det så tar jag bort det och säger att ni har drömt det och ni har inga bevis. HAHA.

hursomhelst behöver jag hjälp.

hur runkar harry? :D och framför allt, vad tänker han på?

först ska jag bara grey's-tjata lite:

orka att meredith och derek hade sex. igen. och att de FORTFARANDE inte kan bestämma sig, veliga jävla kukhuvuden. jag gillar inte någon av dem. de är så jävla "hej vi har sex i typ vartannat avsnitt och vi kan omöjligt slita oss ifrån varann och vi är olyckliga tillsammans med någon annan men nja, ska vi verkligen vara ihop?" jävla cp.

orka att denny dog när han och izzie äntligen skulle få vara ihop och när han äntligen hade fått hjärtjäveln och allting verkade ordna sig.
orka att george och callie är så söta.

så.
nu ska jag klaga.
alltså. det enda jag i stort sett gör på dagarna är att baka kladdkaka (jag tror jag slog nytt personligt rekord idag, det tog tio minuter att vispa ihop den), ha dåligt samvete och inspektera mitt hår i spegeln. ibland allt på samma gång.
jag får ingenting gjort, jag lyssnar inte på mina egna råd, jag har ingen disciplin och snart tror jag att jag kanske kommer att kollapsa. jag har ont i magen hela tiden och börjar utveckla huvudvärk också, jag som ALDRIG har huvudvärk, och trots att jag aldrig gör någonting så är jag konstant stressad. vad jag än håller på med har jag alltid en känsla av att jag borde göra något annat.
och så har jag slutat gå till simhallen, vilket inte direkt renar mitt samvete det heller.
det spelar ingen roll vad jag gör, det känns alltid fel. jag hör liksom inte hemma någonstans eller med någon och jag trivs inte med att vara ensam heller.
och så är jag inte säker på någonting.
och förlåt, men ingenting ni säger kan få mig att må bättre beträffande det faktum att jag måste banta.
och jag måste ringa amanda.
och jag måste söka jobb, fast i och för sig, vad är det för mening? utan meriter, inget jobb, utan jobb, inga meriter. arbetsmarknaden funkar så logiskt. hur fan ska man kunna komma någonvart?
och jag måste börja med mitt projektarbete men jag vet inte var jag ska börja och jag kan inte rita, jag kan inte rita, jag kan inte rita. förresten kan jag inte skriva heller. det blir bara ansträngt när jag försöker.
jag vet att det bara är några månader till studenten men helt ärligt börjar jag tvivla på att jag kommer hålla ihop tills dess.

 <-----robert

well, jag har precis kollat på min nyinköpta goblet of fire och det var första gången jag har gråtit när cedric dog. jag gråter ansiktet av mig varje gång jag läser boken men jag har aldrig gråtit av att ha sett filmen innan. jag hatar när han står med sin pappa innan the maze och ser glad ut och säger att de ses senare.

extramaterialet är gulligt med. det fanns något som hette typ meet the champions  där man fick följa robert, cleménce och stanislav on set, typ. det var uppskattat, särskilt när robert (cedric) berättade om scenen där han blir dödad och att det var lite pinsamt för han måste se ut som om han har ont, så när han skulle bli lyft (eftersom avada kedavra skickar iväg honom en bit upp i luften) så lyfte de honom i skrevet för att han skulle få ont på riktigt. han gav jättegulliga ljud ifrån sig och är en sötnöt i bedhead men inte i skäggstubb.
jag dog lite.

jag är inte helt säker på att jag gillar cedric i filmen. han är lite skum, jag vet inte om det är regissörens eller skådisens fel, men typ, han skrattar åt/med sina kompisar när de håller på med sitt potter-stinks-tjat, vad är problemet med det? han ska ju vara fett sympatisk och se generad ut när dom gör det och be om ursäkt. att skratta åt det är något som draco skulle göra, det är så un-cedric.
och sen i the maze är han ju också tyken och säger saker som "get off me!" när harry försöker hjälpa honom och nej, cedric skulle aldrig göra det, det är bara så fel.
sen är han nog aningen för hysterisk också, cedric är en lugn och samlad person och han är inte riktigt det i filmen.
jag gillar robert pattinson, det är inte det, men jag tycker dom kunde ha fångat cedrics karaktär bättre.
iofs gillar jag ju inte deras draco, hermione, mcgonagall, moody (vad är det MED honom?), voldemort (han är ju typ livlig och inte alls kylig när han pratar) eller PoA-och-GoF-dumbledore heller. de enda jag verkligen tycker att de har fångat bra är lucius, hagrid och snape.
nog tjatat. jag ska sova.

usch, jag är nog sjuk.

HAHAHA, jag hade precis läst massa slash och tänkte att nej nu fan måste jag läsa lite canon-hp,
så jag slog upp ett random ställe i PoA och den första repliken jag ser är "trust malfoy to milk it for all it's worth."
jag dog av skratt.

annat av vikt som har hänt idag:
*en sväng till tandläkaren innan skolan för bågbyte och gummiringsbyte, och nu känns det som om någon har misshandlat min överkäke och jag är rätt säker på att alla mina övertänder håller på att trilla ut.
*efter skolan köpte jag, som vanligt på fredagar, alldeles för mycket godis och GoF-filmen och nu är jag fett med lycklig.
*filmkunskapsprov, i vilket jag bara hittade på en fransk regissör och en fransk film från "filmens barndom" som linus kallade det, jag skrev typ jean-jacques cointreau och comptine d'un funerailles. sen skrev jag fel lite överallt också och dessutom vilseledde han mig.
*filmredigering och det går så bra, vi är jeteduktiga.

liseberg har fortfarande inte hört av sig och det är ju inte så kul. jag orkar inte alltid vara den som misslyckas med allt.

orka ha fult hår också och orka att jag hittade sex eller sju jättefina tröjor på cinco (!) varav NOLL såg bra ut på mig, jag passar ju inte i någonting längre, och orka att jag måste tappa några kilo tills vi ska på regina för jag tänker inte gå omkring som en plufsig säl bland smala stockholmskor.
så jag vet inte riktigt om jag är glad eller inte. mest är jag kanske det men jag vill att någonting ska gå bra någon gång.