PSYCHOCANDY

shit vilket wake-up call det var för mig att kolla på du är vad du äter idag.
tjejen som var med åt jättemycket choklad, och anna frågade om hon tyckte det var väldigt svårt att låta bli. hon sa att det inte bara var svårt utan att det inte gick. att det liksom var större än henne själv och hon kunde inte psykiskt eller fysiskt stå emot - såg hon choklad var hon tvungen att äta den. jag tänkte att oj, det är exakt så det är för mig, och tyckte det var lite skönt att inte vara ensam.
fast sen började anna förklara att i choklad finns det ett ämne som är väldigt likt heroin (!) och som faktiskt gör en beroende på samma sätt som droger gör, och när man inte får choklad så kan man få abstinensbesvär, typ huvudvärk, oro och väldigt starka begär - "JAG MÅSTE HA CHOKLAD". så när man säger chocoholic menar man det bokstavligt, för när en chokladberoende ska sluta med choklad är det samma sak som när en alkoholist ska sluta dricka.

jag tyckte det var jävligt läskigt, särskilt när jag tänkte på att när jag kom hem för några dagar sen så darrade mina händer, de darrade verkligen, och det slutade inte förrän jag hade snokat reda på lite choklad i skafferiet.
simon blev orolig på riktigt när jag pratade med honom om det så vi bestämde att om han ser mig med en chokladbit ska han ta den ifrån mig och äta upp den.
jag har ju sagt till honom flera gånger att jag ska sluta men inte pallat med att göra det, ändå blev jag sur på honom när han inte klarade att sluta röka. nu har han slutat röka så nu ska jag sluta äta choklad.
det står drygt en halv kladdkaka i köket men den får jag typ ta med och dela ut i klassen i morgon.
hursomhelst. från och med nu har jag slutat.

VARFÖR SVARAR ALDRIG LISEBERG?? GAAAAH JAG BLIR SÅ JÄVLA LACK

jessi stötte ihop med en gammal kompis igår som berättade att hon och en annan hade fått jobb på mcdonalds i nordstan. 50 fick komma på intervju men det var bara 3 som fick jobbet och dom var två av dom liksom.
erika är kallad till en andra intervju på liseberg. (jag hoppas du inte tar detta fel nu, ifall du läser det här, jag är jätteglad för din skull, men inte för min, liksom.)
jag undrar vad det är jag lyckas skriva i mina ansökningar som gör dem totalt ointresserade? vad ska man egentligen skriva för att de ska bli intresserade eller i alla fall bry sig om att svara?
det känns ganska kränkande att de skiter så fullständigt i att jag satt i typ fyrtio minuter och fyllde i deras jävla ansökan att de inte ens kan ta två minuter på sig att skriva "tack, men nej tack."

jag kanske bara inbillar mig att jag finns?

först ska jag bara grey's-tjata lite:

orka att meredith och derek hade sex. igen. och att de FORTFARANDE inte kan bestämma sig, veliga jävla kukhuvuden. jag gillar inte någon av dem. de är så jävla "hej vi har sex i typ vartannat avsnitt och vi kan omöjligt slita oss ifrån varann och vi är olyckliga tillsammans med någon annan men nja, ska vi verkligen vara ihop?" jävla cp.

orka att denny dog när han och izzie äntligen skulle få vara ihop och när han äntligen hade fått hjärtjäveln och allting verkade ordna sig.
orka att george och callie är så söta.

så.
nu ska jag klaga.
alltså. det enda jag i stort sett gör på dagarna är att baka kladdkaka (jag tror jag slog nytt personligt rekord idag, det tog tio minuter att vispa ihop den), ha dåligt samvete och inspektera mitt hår i spegeln. ibland allt på samma gång.
jag får ingenting gjort, jag lyssnar inte på mina egna råd, jag har ingen disciplin och snart tror jag att jag kanske kommer att kollapsa. jag har ont i magen hela tiden och börjar utveckla huvudvärk också, jag som ALDRIG har huvudvärk, och trots att jag aldrig gör någonting så är jag konstant stressad. vad jag än håller på med har jag alltid en känsla av att jag borde göra något annat.
och så har jag slutat gå till simhallen, vilket inte direkt renar mitt samvete det heller.
det spelar ingen roll vad jag gör, det känns alltid fel. jag hör liksom inte hemma någonstans eller med någon och jag trivs inte med att vara ensam heller.
och så är jag inte säker på någonting.
och förlåt, men ingenting ni säger kan få mig att må bättre beträffande det faktum att jag måste banta.
och jag måste ringa amanda.
och jag måste söka jobb, fast i och för sig, vad är det för mening? utan meriter, inget jobb, utan jobb, inga meriter. arbetsmarknaden funkar så logiskt. hur fan ska man kunna komma någonvart?
och jag måste börja med mitt projektarbete men jag vet inte var jag ska börja och jag kan inte rita, jag kan inte rita, jag kan inte rita. förresten kan jag inte skriva heller. det blir bara ansträngt när jag försöker.
jag vet att det bara är några månader till studenten men helt ärligt börjar jag tvivla på att jag kommer hålla ihop tills dess.