PSYCHOCANDY

klockan är som vanligt tio i ett mitt i natten och jag sitter och försöker analysera howl's moving castle, en av världens bästa animefilmer, och det var rätt smart gjort av mig för tack vare alla anteckningar fattar jag för första gången allting, utom varför i helvete hon nödvändigtvis ska ut ur slottet så att det rasar ihop, för att sedan gå tillbaka in.
sen är jag inte helt säker på hur man ska analysera heller, jag har en obehaglig känsla av att det fanns massa olika alternativ, typ psykologisk analys, dramaturgisk analys etcetera, men jag orkar inte med sånt, så jag analyserar helt enkelt det jag har lust med.

igår - eller nu är det väl i förrgår - var jag faktiskt jätteduktig och skrev en HEL novell till mitt projektarbete. den fick heta kletig glasyr och ett hjärta lika tomt som köket.



KLETIG GLASYR OCH ETT HJÄRTA LIKA TOMT SOM KÖKET 

Försiktigt pudrade hon florsocker över kakans tunna, mörka skal och det flög sockerdamm i hela köket. Hennes förkläde, kinder och hår blev sockriga, köksklockan visade halv ett och dammigt, guldaktigt middagsljus böljade in genom alla fönster. En svag vind slank in och alla hennes randiga gardiner fladdrade.

Hon hade glömt bort tiden och råkat lämna kakan i ugnen lite för länge. Förhoppningsvis skulle det inte göra något, men den hade inte dallrat som den skulle när hon tog den ur ugnen.

Trots hennes varsamhet blev det för mycket florsocker. Hon böjde sig ner och blåste bort lite, och blev genast insvept i en tunn, pudrig dimma som smakade sött när hon slickade bort den från läpparna. Hela bordet blev vitt, men det var ingen fara, hon tyckte om att stöka ner.

”Jag städar upp det sen,” mumlade hon och gick bort till spisen för att hämta glasyren, som hon för en gångs skull hade lyckats få mörk och tjock och kletig, precis som den skulle vara. Med viss svårighet klippte hon ett pyttelitet hål i en plastpåse, knep igen det med fingrarna och hällde över glasyren från kastrullen ner i påsen. För att lyckas var hon tvungen att hålla påsen öppen med tänderna. Egentligen skulle hon behöva hjälp, men iddes inte be om det. Det tog lång tid och hon spillde en del, men lyckades till slut få ner det mesta av glasyren i plastpåsen. Sen kom hon på att hon borde hällt över glasyren först och sen klippt hål. Aldrig lärde hon sig.

Att spritsa glasyr på kakan var det hon gillade bäst, förutom att slicka skålen. Hon gjorde snirkliga mönster, ritade små stjärnor och skrev alla japanska tecken hon kunde. Hon kunde inte så många, men hon kände sig duktig ändå. Det blev fint med den mörka glasyren mot det ljusa florsockret.

”Det blev väl fint?” sa hon och tittade mot andra sidan bordet.

Hon fick inget svar, men hon visste att de höll med henne båda två. Hon log för sig själv när hon hämtade tre assietter ur ett av köksskåpen och sjöng tyst en fransk sång medan hon skar upp tre bitar kaka. Kanterna hade blivit lite hårda, men annars var den perfekt. Ingen tyckte det var konstigt att hon sjöng. Hur skulle de kunna tycka det, när allt kom omkring?

Hon ställde ner assietterna med kaka på bordet.

”Här får ni,” sa hon. ”För att jag tycker om er så mycket.”

Sen satte hon sig vid det sockriga, kletiga bordet och tryckte ner teskeden i sin kaka. Ytan var tunn, tunn, tunn och lagom hård. Insidan var kladdig och mäktig och exploderade av chokladsmak. Hon blev glad över att den var så god. Om hon tyckte den var god skulle de andra också tycka det. Hon kände sig tvungen att sjunga sista strofen i sången, dels för att hon var glad och dels för att hon inte kunde lämna en del av en sång osjungen.

”Est-il de vérité plus douce que l’esperance?”

Sen skrattade hon lågt, ignorerade tomheten som sakta fyllde henne när hon tänkte på vad orden betydde och uppmanade de andra att äta sina kakor, för hon hade verkligen lyckats den här gången.

Utanför hennes fönster gick ett gammalt par förbi. De brukade ta promenader mitt på dagen, när tanten orkade vill säga, hon gjorde inte alltid det, men idag var det så fint väder. De tittade in, förbi rosenbuskarna och den ensamma björken och in genom köksfönstret. Där såg de henne sitta ensam vid bordet. Köket var förfärligt stökigt och hon hade ställt fram två extra bitar kaka och verkade föra ett samtal med någon, fast ingen var där. Tanten skakade på huvudet.

”Stackars flicka,” sa hon. ”Någon borde ta med henne till något vettigt ställe, där hon kan få hjälp.”

Men hennes man skakade på huvudet han med.

”Hon är inte galen,” sa han. ”Bara ensam. Det vet du ju, hon var ju fullt normal när vi pratade med henne på kvarterskräftskivan. Hon tror inte att hon har sällskap på riktigt.”

Tanten var tyst en stund.

”Låtsas hon bara?” sa hon sen.

”Jag tror det,” sa farbrorn. ”För att inte bli så galen som alla säger, kanske.”

”Tänk att alltid vara sådär ensam.”

Farbrorn log. ”Hon klarar sig nog, ska du se.”

Hon hade ätit upp sin kaka och tittade på den tomma platsen på andra sidan bordet, där någon borde ha suttit. Illusionen hade brustit och vart hon än tittade var det bara tomt överallt. Hennes assiett var tom där kakan skulle varit. Platserna var tomma där någon skulle ha suttit och gjort henne sällskap. Diskbänken var tom där de skulle ha ställt sina tomma tallrikar när de hade ätit klart. Hennes hjärta var tomt där någon borde ha funnits. Plötsligt drabbades hon av ett raseri så våldsamt att hon nästan blev blind, tog upp sin assiett och slängde den i väggen. Den gick inte ens sönder, så hon tog upp resten av kakan och slängde iväg den också. Ingen var ändå där och kunde dela den med henne. Väggen blev alldeles mörkbrun. Hon tog upp de andra assietterna och kastade ut dem i farstun, sen började hon gråta. Hon drog upp knäna och lutade pannan mot dem, och hennes lår blev fläckiga av tårar. Hon tänkte på den franska sången.
”Finns det någon sanning som är ljuvare än hoppet?” viskade hon.